Jag har märkt en sak i mitt eget liv, vilket inte är en nyhet i mänskligheten, men när man gör egna erfarenheter så kan man ta till sig kunskaperna "på riktigt", eller hur?
Jag har märkt med mig själv att när jag söker mig närmre det som är trygghet i mitt liv för att jag är rädd för det nya, okända, så växer otryggheten mer och mer.
(så var det tidigare under en period i mitt liv)
Dessutom kände jag mig inte heller trygg ens i min trygghet!
När jag tvärtom har vågat utmana mig själv till nya okända marker, områden, vänskapsrelationer, utbildningar, platser - så växer jag och blir med tiden ännu tryggare inom mig!
Resultatet blir då att jag känner mig trygg inom mig överallt,oavsett vad som kan hända!
Detta är fantastiskt och jag önskar att alla människor skulle välja detta sätt att leva, så att de blir tryggare och säkrare inom sig.
Det är däremot två relationer som alltid ska och kommer vara likadana i mitt liv och som ger mig en fast förankring även när det blåser till stormar omkring mig. Det är först och främst min relation med Gud. Detta är det som kommer vara oförändrat i evighet. Sen är det nr 2 min relation med min livskamrat, min man Peter. Vi lever i ett förbund som varar tills döden skiljer oss åt.
Dessa två relationer äventyrar jag inte, oavsett om jag skulle frestas till det. Känslorna kanske skulle vilja äventyra dem nån gång, andra människor kanske tycker att även såna relationer blir gamla, "dammiga" och dags att ändra på. Men inte jag! Dessa två relationer är bergfasta och tack och lov så gäller det även från de bådas sidor också:)
Så hösten ligger nu här som ett nytt kapitel framför mig; ny utbildning (på högskola till Socionom), ett utvecklat företag (är själv fortfarande förvånad och oerhört glad över den utvecklingen!), nya vänner skulle jag tro, och kanske även ett nytt spännande extrajobb också. Sa jag nya resor? (vi har nån weekend på lut, gubben, dottern och jag;)
Ta detta inlägg till hjälp, känn efter vad du skulle vilja våga - och gör det! Du får ett fantastiskt liv!
Lycka till!
