Pluggar till äktenskapsrådgivare just nu. Många par har det tufft idag. Detta får mig att fundera....vad det beror på....var är problemet? Olika för olika par givetvis, men jag hittar gemensamma nämnare....
att det är vanligt att man tar varandra för givet....
Ni vet, allt börjar så romantiskt; man träffas, dejtar, lär känna varandra och blir kära. Och lär känna varandra bättre med tiden.
Men då tar man inte varandra för givet, för man vet att om man inte är skärpt och visar sina bra sidor, så kan det underbara förhållandet faktiskt ta slut när som helst.
Därför är man trevlig, charmig, förstående och har ett enormt överseende med varandra.
Och kommer någon att påpeka något negativt hos min partner, så har man ett försvar direkt och ser alla möjligheter att vara det stora stöd och hjälp för att överbygga eventuella brister hos den andre.
Sen gifter man sig och det är ju fantastiskt! Vi blir ett inför Gud och inför människor.
Ett starkt förbund. Löften som är livslånga.
Men vad lovade vi varandra egentligen? Kanske skulle vi behöva förnya våra äktenskapslöften med jämna mellanrum? För löftena ska väl gälla även när förälskelsekänslorna lägger sig?.....
Vi lovade varandra trohet, och det är väl möjligtvis det enda som de flesta kommer ihåg någotsånär....för att vara otrogen vet ju alla att det är självklart förbjudet och en sak som direkt skulle bryta det heliga äktenskapsförbundet.
Men vad lovade vi mer när vi stod där och tittade varandra i ögonen?.....tänk nu efter noga du som är gift...
Så här kanske löftena uttalades: "Jag ber dig bli min min livskamrat, min älskade, min vän och maka. Jag lovar att ge dig min djupaste vänskap och kärlek, inte bara i stunder av glädje utan även i dina stunder av sorg. Inte bara när du tydligt minns vem du är, utan även när du glömmer. Inte bara när du handlar i kärlek utan även när du inte gör det. Jag lovar också, inför Gud och alla som närvar här att jag alltid ska sträva efter att se gudomlighetens ljus i dig och alltid sträva efter att dela med mig av gudomlighetens ljus inom mig, även, och särskilt i de mörka stunder som kan komma. Det är min ambition; att vara med dig för alltid, i en helig förening så att vi tillsammans kan utföra Guds verk och dela allt det som är gott inom oss."
Det var säkert enklare ord ni använde, men detta var fint uttalat tycker jag. Löftena är dock desamma; att älska i nöd och lust, alltid finnas där, vara varandras bästa vänner, stöd och dela kropp, själ och ande tillsammans. Med och motgångar. Bära varandras bördor. Förlåta och glömma. VILLKORSLÖS KÄRLEK!
Om ringen säger man: Det är en symbol för för det heliga, för fulländningen och friden. Det är också symbolen för det eviga i den andliga sanningen, kärleken och livet - det som inte har någon början och något slut. I denna stund väljer ni att den också skall vara en symbol för enhet, men inte för ägande; för förening men inte för begränsning; för omslutning men inte för fångenskap. För kärleken kan aldrig ägas och inte heller kan den begränsas.
MEN VAD HÄNDER? Jo, vi börjar ta varandra för givet och kommer in i egoism, där mina behov är de viktigaste. Vi börjar villkora kärleken. Du ska ställa upp för mig. Ge mig det jag behöver. Sluta tänka på dig själv. Mina vänner betyder mer för mig än vad du gör, för de är mina vänner - och det är inte du, du är ju "bara min make/maka"....Vi bor under samma tak, men lever inte nära varandra, kanske varken själsligt, kroppsligt eller andligt. Jag behöver dig, visst, men att du behöver mig? Nej det orkar jag inte med! Låt mig få egen tid! Låt mig vara! Jag är trött, jag är less, jag orkar inte vara med dig för du är tråkig.....Detta kanske en del säger högt och elakt åt varandra, medans andra aldrig säger det med ord, men däremot med kroppsspråk och i prioriteringar...
Jag har under våra 23 år som gifta ibland också verkligen tagit Peter för given. Den enorma tryggheten jag har hos honom kan bli så självklar, så att jag inte förstår att vara tacksam för den.
Men det som hjälpt mig när jag glömmer hur bra jag har det, är att tänka på lite drastiska saker, till exempel " när jag dör en dag, vad ska han känna då? Ska han se tillbaka och tänka att jag var verkligen jobbig att leva med eller ska han kunna känna att jag var den bästa fru han kunde ha?"
Eller så tänker jag att om vi går skilda vägar så träffar han en annan kvinna....! Ve och fasa! Jag orkar inte ens tänka tanken! Honom med en annan? NEJ!!
Dessa tankar får mig iallfall mindre egoistisk och mer kärleksfull och tacksam!
Detta är ett tips för dig också!
Var rädd om din make/maka!
Och inte bara det; det är faktiskt väldigt osmart av oss att vara nöjda med ett halvtaskigt äktenskap, när det kan vara det starkaste häftigaste och underbaraste vi kan vara med om här på jorden! Njut av ditt äktenskap!
Men hallå, Camilla! Han har ju sårat mig! Hon har ju sårat mig! Det är nu på hans/hennes initiativ att göra något!
Nej, säger jag! Din partner har säkert bitar att jobba med - men vi måste alla förändra vårt eget beteende för att få se andra resultat. Och det enda, men ack så svårt, är att sluta vara ett stort ego och istället möta den andres behov, stötta den andre och bestämma sig för att njuta av honom/henne!
Varje människa har bra och dåliga sidor. Strunta för ett tag i de dåliga och fokusera på de bra sidorna!
Jag lovar - känslorna börjar svalla först när du själv tar initiativet och närmar dig din partner, visar din kärlek, börjar prata om allt och fråga hur du kan få honom/henne att må bra.
Victoria och Daniel är ett fint exempel på sann kärlek.
Jag hoppas de aldrig tappar den respekt de känner för
varandra!
Lycka till!