Om jag inte vakar över mig själv utan agerar utan att interagera blir jag i de drabbades ögon hård och kall. En som tänker ekonomiskt och på samhällets bästa. Som ser människors beteenden och agerar utifrån dessa. Jag blir dömande och antagligen efter x antal år cynisk, uppgiven och trött, ja kanske även bitter...
Jag har bara hört om många dåliga socionomer. Det kan vara medias vinkling givetvis, men några gånger har jag hört det av klienter. Vi som ska jobba för den svaga människan har lyckats fått dessa att kalla oss "sosse-kärringar" och att det värsta man vet är att "ha soc", det vill säga bli beroende av socialtjänsten på ett eller annat sätt. Det går rykten om att man ska akta sig eftersom "soc tar ungarna från dig".
Jag vill förändra människors syn på socionomer. Jag vill, trots min medvetna maktposition som myndighetsperson med beslutsbefogenheter möta varje människa med villkorslös kärlek och respekt för deras värde. Jag vill se in i deras ögon med värme och le vänligt. Jag vill med mitt kroppsspråk visa närhet och stöd. Jag vill visa att jag också är en människa med brister och fel, med egna dåliga vanor och att jag också kämpar i livet. Jag vill möta människor som medmänniska. Jag vill att varje klient ska vara medbestämmande i besluten som gäller honom/henne. Att de ska känna som att det kommer inifrån dem själva och inte över huvudet på dem.
Vilken utmaning!
Redan nu som praktikant ute då jag följer min egen process med intresse och ser på mina reaktioner, känslor och tankar liksom "utifrån", så märker jag att jag inte alls gillar vissa sätt att tala, möta eller agera. Det är väldigt skönt att känna sig själv och veta hur man vill arbeta redan nu. Jag är väldigt taggad för framtiden.
Lyckas jag behålla ödmjukhet, kärlek och de andra " Andens frukter" (som Bibeln talar om) så blir jag en bra socionom.